PAPPAN SOM INTE FINNS MER!

Hur startade allt ? 

Det finns egentligen inget annat sätt än att börja såhär. Det var nog då jag förändrades helt, då jag faktiskt slutade se världen så ond och började se det ljusa i allt istället.

Jag har nog alltid varit positiv som person, men det var så mycket runt omkring som gjorde det svårt för mig att faktiskt stå fast vid att vara positiv (den storyn har en annan rubrik) - till den dagen då allt förändrades. Jag förlorade min pappa.

Pappa och jag har inte alltid varit ense och det har inte alltid varit lätt då han inte bodde tillsammans med min mamma. Vi flyttade runt mycket och som barn vill man ha en stabliitet, så jag var mest hos min mamma från jag fyllde 12. Men pappa var stark, målmedveten och en ARBETSHÄST. Han jobbade hårt och drev eget, han såg jobbet som hans liv (något jag tror många gör, även jag själv -- till en början). Jag såg upp till honom. Han var den personen man trodde skulle överleva planeten, för det fanns inget som skrämde honom - nästan.

2013 fick jag ett samtal och tugnt besked om att min pappa hade fått lungcancer som hade spridit sig till hjärnan. Han har aldrig rökt, men arbetat länge inom bilindustrin. De sa att han hade 1 % chans att överleva detta, då det inte gick att operera. Hela min värld rasade samman och min syn på saker förändrades helt. Jag hade då fått mitt första barn och väntade mitt andra barn. Men jag hade ingen aning om vad som väntade sen.

Min positiva del, där jag ser att allt är möjligt - vilket jag bygger hela mitt liv kring och mitt företag, den fortsatte leva kvar där. Jag visste att han skulle ju överleva den där hemska sjukdomen, han kan inte dö - det händer inte mig, det händer inte oss, det kommer inte hända alls! Den där sjukdomen gjorde så vi fördes samman igen, jag fick ta hand om han och jag fick äntligen den relation jag önskat sedan jag var liten. Den ledde till något positivt (ja vet att det kan låta konstigt, men det verkar som om det var det som krävdes för att vi skulle bli som far och dotter igen). Vi började umgås oftare och jag såg hur han faktiskt började må bättre.

Det hände ett mirakel!

Han var hos doktorn efter några strålbehandlingar och de såg hur metastaserna hade minskat, nästan försvunnit helt. Pappa började jobba igen och han var positiv till livet - vi trodde att den där 1% chans faktiskt skulle bli hans. Jag mins när det vände helt. Han blev snabbt sjuk igen (han hade ju egentligen aldrig blivit frisk), väldigt dålig i mars 2014. Han ringde från sjukhuset och sa att han behövde läggas in, men att det inte var någon fara. Det lät faktiskt som om det stämde. Man blir väll lite så, att man går in i en bubbla - både han och jag. Men han var ju så stark - det händer inte han!

Jag hade mycket i skolan då, jag studerade - som vanligt.. och jag besökte han inte första veckan för han sa att det snart skulle bli bra - jag tänkte, jag kommer nästa vecka. Något jag djupt fick ångra sedan. Vecka 2 på sjukhuset - jag minns att det var en torsdag och jag var höggravid i v 39 tror jag. Mannen var iväg på AW och jag var ensam hemma med vårt första barn. Läkaren säger att han tycker att jag bör komma nu - han hade blivit jättedålig.

Jag ringde min man och bad han komma hem, men det var sent på kvällen och jag hade gått in i bubblan igen. Jag tänkte att jag kommer i morgon på fredag. Fredagen kom och jag kände inte att jag orkade riktigt, jag vågade inte ... Så min man och farmor fick åka upp till sjukhuset och titta till honom,. Min man berättade för mig när han kom hem hur pappa var, han sa att han var trött men att man kunde prata med han - så jag kände att jag kunde vänta med att åka upp till på sördagen. Vilket jag ångrar än idag...

Tidigt på sördagen så åkte jag upp till sjukhuset och trodde att han kunde prata då också. Trodde att jag kunde säga till han hur mycket jag älskade honom och hur glad jag var att det var just han som var min pappa. Han kunde inte prata... Han låg bara där - hade ont och hade fått höga doser av morfin. Jag satt ändå där och pratade med han, trots att jag inte fick några svar. Det sista jag sa var "Jag älskar dig" och det var första gången han svarade "jag älskar dig med"..

Det var sista gången jag hörde honom prata. Han dog på måndagen....

Med olyckan kom lyckan.

Sorgen som kom, den går inte beskriva. Det går heller inte att beskriva att man på samma sjukhus födde sitt andra barn 8 dagar senare. Jag vet faktiskt inte hur det gick till..

Någonstans i allt det olyckliga, någon stans i allt det hemska så måste man hitta ljuset. Jag hade turen att jag fick en liten bebis straxt därpå. Sorgen var lättare att berarbeta, trodde jag. Eller jag minns inte alls hur första året var med min andra son. Det var väll min del av sorgarbetet - jag klämde mig fast vid att vara mamma.




Drivkraften kommer från motgångarna.

Sedan den dagen så ändrade jag inställning till allt. Jag är en positiv person, en optimist men som påverkades av omgivningen som liten - den gick inte att rasera längre. Det går inte. Jag tror att saker händer av en anledning (kanske inte allt) och att man någonstans måste förstå att dethär är det som är livet och man måste försöka göra något bra av det dåliga. Man måste få sörja och vara ledsen, man måste få känna att allt är sk*t, men man får inte låta det förstöra hela framtiden, man måste resa sig igen och hitta kraften till att leva vidare. Man kan inte hänga upp sig på negativa saker som händer i livet, det är motgångarna som gör oss starkare - det är någonstans i det hemska som man kan plocka upp ljuset.

Därifrån kommer min drivkraft. Jag klarar allt! DU klarar allt! VI klarar allt. Bara man förstår att man måste ta emot en hel del motgångar och även kanske ibland sorliga saker. Det handlar inte om tur, det handlar om driv och att tro på sig själv och vara genuin mot andra. "Som man vill bli behandlad, ska man behandla andra" - den har ni väll hört förut?

Det var här min start på mitt företag började, under året 2014.


Kram G.Hilke

  • Nära NYLAND, Vikingstad

Gillar

Kommentarer

Stoffizen
Stoffizen,
Vilket fint inlägg Giovanna!
Det är så spännande att följa din resa, och bakgrunden till mycket av det du har idag. Som du har åstadkommit.

Ser fram emot nästa inlägg om ditt företagande ❤️
stoffizens.worpress.com
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229